Ingela heter jag men kallas av d

Ingela heter jag men kallas av de flesta för Ina. Jag bor i Uddevalla i en tvåa med sambo Stefan och våra två hoffetjejer Mindi och Dixi. Mer om dem kan ni läsa på deras egna sidor här på hemsidan.
Jag har inte varit en hund människa ifrån start. Vi hade inga hundar när vi växte upp för pappa var allergisk, men djur har alltid varit det bästa i livet. Jag var helt frälst i hästar och det var runt hästar allt kretsade fram tills jag började på Dingle Naturbruksgymnasium. Det är nog bland det bästa jag gjort här i livet. Vilka underbara tre år. Hade jag kunnat göra om det så hade jag gjort det direkt! Det var där som hundintresset starta på allvar.
Min första hund kommer ifrån Djurens vänner. I Sandhult hämtade jag, tillsammans med mamma, hem "valpis" som han hette för han hade inte fått något namn av ägaren. De hade även hans halvbror som hette Åke som också skulle placeras ut. Inga papper fanns på honom, men de sa att han var en blandning mellan schäfer, berner sennen och golden retriever och att han var nästan ett år. Han fick följa med på alla upptåg på skolan, så som djursjukvård och hundkurser, och på fritiden. Både skratt och tårar har trillat ner för kinderna pga honom. Idag bor han hos mamma på landet. Där trivs han bäst med sin skog och lugnet. Endast hans frisbee och boll som "stör"

Ett tag var det schäfer som gällde, men jag var inte förtjust i hur deras bakdel utvecklats och bruksschäfrarna skulle ju vara så "hårda". Sen var det flatt som gällde, men ville inte hålla på med jakt. Det var då hovawart kom in i bilden. Kompisen hade en hovawart som hon passade över sommaren. En stor, svart jätte trevlig tik som hette Marion. Då föll jag=) Om hur Mindi blev min kan ni läsa på hennes sida. En underbar vän har jag fått i Mindi trots alla våra motgångar.

Nu har ju då familjen utökats med en liten krabat till och tiden får utvisa vad det blir med detta=)